Gjorde något dumt igår. Dumt för mig själv. Jag ringde till A när vi var på julbordet, och det visade sig att han var i dalarna, i Ludvika. Vi var mindre än 1 km ifrån varandra, och han hade inte hört av sig. Hur kan jag fortfarande acceptera detta, och fortsätta prata med honom? Lämna av kollegorna, sen åkte jag verkligen upp på stan, till Fontana, och träffade honom. Och allt detta evinnerliga jävla tjat, om att han saknar mig, tycker massor om mig och att det är tomt i huset utan mig, blaha blaha, gör mig helt galen, och jag går fan på det varenda gång. De där stora bruna ögonen, den där torra och kalla handen som söker sig in i min, smeker mitt lår och ruffsar om mig i håret, han som säger att vi alltid ska ha något tillsammans. Hur fan kan någon tillåta honom att hålla på så där? Är det Gud ska jag fan dropkicka han nästa gång jag ser honom... Först inte höra av sig på säkert fyra veckor, sen skylla på att HAN blev LEDSEN över mitt sms där jag klippte alla banden (där ser vi ju hur jävla bra det gick... självdisciplin = noll). Nä fy fan, nog må han vara förförisk, groteskt snygg och bland det goaste som finns, men nu... nu är det slut på det här jävla eländet. Det är inte värt det... Men jag borde kanske åka ut till Nyhammar och hämta mitt täcke... Får se hur jag gör. Jag vill inte riskera att känslorna flammar upp igen, det blir för jobbigt.
Nu finns det en annan person i mitt liv, och jag vägrar förstöra nåt med denne pga A, för det skulle bara ge mig ångest för resten utav livet. Avsluta A-kapitlet och troligtvis fortsätta på N-kapitlet på något sätt...
Nu ska jag trycka i mig min gröt, vispa ihop vällingen så den är redo åt de små magsjuka barnen, sen åka och hämta den danske pojken och köra honom till jobbet. Puss å hoj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar