Allt som alla någonsin har sagt om A verkar ju stämma. Varför var han tvungen att vara likadan mot mig för, varför kunde jag inte vara speciell och varför kunde inte han ha ändrat på sig? Varför var någonting som var så fint, tvunget att vara så falskt? Frågorna är så oerhört många, och jag tänker inte svälja stoltheten och ringa honom och fråga, jag tänker verkligen inte göra det. Inte för att jag direkt tror jag att jag skulle få något bra svar även om jag gjorde det, om han nu ens svarade...
Allt det här jävla snacket om att han hade förändrats, blivit en annan människa än den som knivskar M för tio år sedan, vart tog det vägen? Att som människa veta om att man bara ljuger om sådana allvarliga saker, kan inte vara riktigt friskt. Antar att allt kokain som dragits in i den där näsan senaste årtiondet har satt sina spår, och spåren drogs rakt över mitt hjärta...
Han fångade mig verkligen, han gjorde det, men det var ingenting som handlade om han djupa förföriska ögon, eller någonting han sa. Eller, något han sa var det väl, för han visade att han brydde sig, ville ha mig. Men jag antar att han bara ville ha en kick i att förstöra någon annans känslor, för enligt ryktena tusende gången. Vart fan gick allting så fel? Varför var jag tvungen att hamna mitt i allt det här? Jag ville ju bara väl, och jag sket ju fullständigt i vad fan han höll på med, så länge jag fick ligga där hemma i dubbelsängen (där mitt favorittäcke fortfarande ligger kvar...) och lyssnade på spraket från kakelugnen och vara naken med honom. Men nu är det fan slut och jag skiter fullständigt i vad han har för invändningar mot att han inte hörde av sig under tre veckors tid. Jag har gått vidare, och nu finns det bra mycket mer stabilare människor i min omgivning.
Hejdå A.
I'm trying and hoping,
for the day when my touch
is enough to take the pain away
Cause I've searched for so long
the answer is clear
We'll be okay if we don't let it dissappear
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar