Innerst inne vill jag ingenting annat än att bara radera dig ur mitt liv, kasta dig långt åt helvete bort. Jag känner på mig att det här kommer bli bland det jobbigaste jag varit med om, men vågar väl egentligen inte släppa det heller. Jag vill ge dig hela mitt hjärta, hela mitt liv, dela allt med dig och ge dig all den kärlek jag bär inom mig. Du är det bästa jag någonsin träffat; vem kunde tro att jag skulle få äran att vara med en av de snyggaste människor jag sett i hela mitt liv? Vem kunde tro att jag skulle hitta min drömkille i dig? 

Varje morgon när jag vaknar är jag rädd att jag ska få telefonsamtalet, smset eller besöket som säger att det är slut nu, det går inget mer, finns inga känslor eller nåt liknande, nånting som säger att det här vackra och underbara är slut. Och enda anledningen till att jag känner så här är för att det är min verklighet, det är så det SKA bli, om man ska följa sin erfarenheter. 

Att varje morgon vakna och bli nykär och helt lyrisk i hela kroppen, bara för att jag vet hur underbar du är, och samtidigt se hur jävla fin du är. När du kommer hem på lunchen, spritter det i hela min kropp och jag vill bara äta upp dig för att du gör något med mig som ingen annan nånsin gjort. Du är perfekt från topp till tå och jag vill inget annat än att vara med dig resten av livet. 

Men som sagt, så lätt är det inte. Jag ser det negativa i det, alla små saker känns som att de ska förstöra allting. Det är i stort sett så att jag varenda eviga dag funderar på att säga hejdå till Dig, bara för att få slippa smärtan när det kommer på ett eller annat sätt. 

Du får mig att älska som jag aldrig älskat förut, men du får mig ändå att gå sönder i mindre bitar än jag nånsin gjort innan.