Älskade Pappa

När jag var liten, och du låg bredvid mig i sängen och läste saga, frågade jag alltid om du skulle leva när jag blev stor. Ditt svar var alltid ett lika säkert "ja".
Så blev det inte. Mamma berättade en dag när hon hämtade mig från skolan att du hade cancer, och att det inte gick att operera. Din njure var 17 centimer i diameter, motsvarade en normal njures 4 cm visade detta på att cancern funnits länge. Läkarna i Örebro berättade att tumören satt alldeles för nära Aortan, och hade även infekterat denna, så att ta bort hela tumören fanns inte på världskartan. De bestämde sig för att strypa blodkärlen till tumören, för att döda näringstillförseln. Målet var att strypa 4 stycken blodkärl, men de lyckades med 8 stycken, succé tyckte de. Under operationen gav de dig blodförtunnande medicin, men fortsatte inte med detta efteråt. Det resulterade i att din första natt hemma blev värre än själva cancersjukdomen i sig, då du drabbades av en hjärnblödning i högra hjärnhalvan, vilket förlamade hela vänster sida av din kropp. Jag vaknade på morgonen och såg dig ligga på golvet i sovrummet och inte kunna röra dig; ditt ansikte följde inte med i rörelserna när du talade och du kunde inte forma orden. Jag minns att jag hade mammas gamla nattlinne i flanell på mig. Ambulansen kom hyfsat fort, och du fick åka till Ludvika lasarett. Jag stannade hemma från skolan, och satt på sjukhuset tillsammans med dig och mamma. Du låg som ett paket i din sjuksäng, och man såg din förtvivlan över att inte kunna röra dig.

Dagarna på sjukhuset gick och du gjorde framsteg så som att röra på en tå osv. Min tidsuppfattningen från den här perioden i mitt liv är det inte att tala om, då jag stängde av all kommunikation med omvärlden. Men, efter en lång period på sjukhus med olika sorters träning, turer upp och ner till rökrummet i din sjuksäng och äcklig sjukhusmat, fick du komma hem. Mamma vårdade dig i hemmet, så som det såg ut utåt, men bakom våra låsta dörrar pågick en hämnd av den fysiska misshandel mamma fått stå ut med under alla dessa år tillsammans med dig. Mamma slängde ur dig ur rullstolen, ner på golvet och sparkade på dig. Hon spottade på dig, hon hävde ur sig de värsta ord en människa kan få höra och hon drack alldeles för mycket alkohol för att kunna ta hand om både dig och mig. 

På sjukhuset pågick din sjukgymnastik och gjorde stora framsteg, och till slut klarade du av att i stort sett gå själv, men med hjälp utav en käpp.  När du hade fyllt dig själv med lycka inför detta framsteg, kommer nästa smäll; blodproppar i vänsterbenet som gör att hela benet fylls med lymfvätska från magen och neråt. Från och med nu är du ett kolli som kräver tillsyn dygnet runt. Funktioner som en vanlig människa tar för givet, så som toalettbesök och att äta, är ingenting du klarar av själv. Julaftonen 2002 spenderar vi hela familjen i sängen där vi öppnar paket och äter. Du hostar både slem och blod, för vid den här tidpunkten har cancern tagit över både lungor, lever och resten av innehållet i buken. I mellandagarna flyttas du tillbaka till sjukhuset. Har för mig att jag bara träffade dig en gång till mellan julafton och 15 januari 2003, dagen då du lämnade oss.

Klockan 03:50 den 15 januari 2003 kommer mamma upp på mitt rum i vårat hus på 330 kvadrat. Hon berättar att de ringt från sjukhuset, en inte allt för ovanlig sak senaste dagarna, och sagt att du inte mår så bra och har frågat efter mamma. Jag låg och sov och tog inte särskilt allvarligt på det, då det inte var första gången mamma fått åka till sjukhuset mitt i natten. Klockan 04:15 ringer mamma på hemtelefonen och berättar att du somnat in. Jag börjar självklart gråta, och ett par sekunder senare kommer Storebror in i rummet, lägger sig bredvid mig i sängen och håller om mig. (Underbara Storebror!)

Under dagen åker jag och brorsan upp till Ludvika och hämtar hem mamma. Hon tittar på mig och frågar om jag vill titta på dig när du ligger iordninggjord på ditt rum, men jag säger bestämt nej. Jag vill inte ha en bild utav dig, död, på hornhinnan för resten av mitt liv. Mer minns jag inte av denna dag, men dagen efter gick jag till skolan som om ingenting hade hänt. Några dagar senare minns jag att jag satt i ett fönster i trapphuset i skolan, och i ren frustration av att ha blivit lämnad ensam slet jag bort en tova hår på huvudet, i storleken av 5 centimeter i diameter.

Begravningen ägde rum i slutet av januari, och det enda jag kunde koncentrera mig på under ceremonin var hur du såg ut där i kistan, hur du låg och höll om din favoritkudde, den med flanellörngottet på. Tårarna forsade som aldrig förr, och kusin Daniel sjöng så fint; Blott en dag.

Nu klarar jag inte av att skriva mer, även fast det finns så otroligt mycket mer att sätta ord till i den här historien. Så mycket som har spelat så stor roll, allting har alltid varit åt helvete... 

Du saknas mig varenda minut, älskade Pappa.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, 
vilken tröst, vad än som kommer på! 
Allt ju vilar i min Faders händer, 
skulle jag, som barn, väl ängslas då? 
Han som bär för mig en faders hjärta, 
han ju ger åt varje nyfödd dag 
dess beskärda del av fröjd och smärta, 
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära, 
för var särskild tid med särskild nåd. 
Varje dags bekymmer vill han bära, 
han som heter både Kraft och Råd. 
Morgondagens omsorg får jag spara, 
om än oviss syns min vandrings stig. 
"Som din dag, så skall din kraft ock vara", 
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla 
blott vid dina löften, Herre kär, 
ej min tro och ej den tröst förspilla 
som i ordet mig förvarad är. 
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer, 
taga ur din trogna fadershand 
blott en dag, ett ögonblick i sänder, 
tills jag nått det goda land