Att ta sitt förnuft till fånga, svälja stoltheten och bara göra nåt man inte vågat förut, det är nåt jag gjort, tro't eller ej. Jag har bett om ursäkt för ett oerhört stort misstag jag gjorde för flera år sedan, minns inte exakt när det var. Det blev inget bråk eller liknande, men tre personer försvann ur mitt liv som liksom alltid funnits där, den ena så långt tillbaka som 17 år. Nu är, åtminstone, den här personen tillbaka i mitt liv, (tror jag?), och inom mig finns en glädje som jag saknat, väldigt länge.

Jag kom till insikt om detta på brorsans bröllop, att vilken kompis har jag som har känt mig så länge att den kan berätta om alla bravader man pysslade med när man var liten? Ingen, inte en enda. Det har bara varit A & E som känt mig senaste åren, men de kan inte relatera till någonting som hände innan jag flyttade till Örebro. Det fick mig att inse hur viktiga dessa barndomskompisar är, och utan att överdriva har jag tänkt på den här kompisen i stort sett varenda dag sedan jag flyttade till Örebro. Alla gamla minnen vi har... Ja, jag skulle kunna sitta här och skriva en hel litteraturuppsättning om bara massa gamla minne om kottar i öronen som kunde ha gått rakt igenom, kastanjer och nerbäddning i gamla psyksängar, men det tänker jag inte göra.

Det jag ville komma till var att jag och den här kompisen har haft en längre konversation på Facebook, och det oändliga meddelande jag fick idag, fick mig att både skratta godare än vad jag gjort på länge, och gråta av glädje. Att den där lilla siffrar inom paranteserna bakom "Inbox" kan ge ett sånt pirr i magen, det är också helt knasigt. När jag sedan såg att det var från henne, blev jag ännu gladare. Texten innehöll sådana där skämt som bara kan komma från henne, lite flummiga men ändå så eftertänkta. Jag är glad, mycket glad, över detta.

Olbas inhalator is the shit, eller hur?
("Det är ju lysande Sickan!")