när det blir så där uppenbart, att man inte finns där längre, då känns det. att klippas bort från ett foto som togs på min dag, känns för jävligt. dagar efter, där tydligen jag gjort allting fel, skäms jag... varför tänker jag inte säga, men jag gör det, och det är inte för vad jag gjort.

nu ligger jag här i sängen och bara längtar bort. försöker slänga bort de största delarna som finns av mitt liv, börja om på nytt. nedräkningen har börjat, det är ett ensiffrigt tal som beskriver antal dagar kvar i den här skithålan. att gå till jobbet varje dag, och veta att dagarna bara går åt till att fördriva tid, få tag på den fjuttiga lön jag har, bara för att kunna överleva. veta att allting blir så himla mycket bättre om bara en liiiten liten stund... det är så jävla jobbigt att veta! jag skulle inte göra nåt hellre än att skita i allt, ta mitt pick och pack och flytta nu nu nu. men det funkar väl inte så... hur illa cheferna än han behandlat min anställning så kan jag inte bete mig lika, för då bestraffas jag.

jag längtar efter någonting stort, nåt som verkligen betyder något. nu känns det som att jag går runt i en dimma, en dimma som jag själv skapat och som enligt andra är slutet på mitt liv. hur ska jag hantera det egentligen? this world is just illusion.

ge mig nåt att leva för.