So this song is from me to you, you make me mad and you make me blue
Nu ska jag verkligen försöka. Känslorna måste bort, bort, bort. Jag mår verkligen inte bra av att ha kontakt med människan just nu, för det är dubbla budskap hela tiden och jag bara missuppfattar allting fel. Det är ju det enda vi har som sammankoppling till varandra, känslorna jag (vi?) har inombords som bara inte får släppas ut, de ska stängas in och kvävas bara för att situationen är så komplicerad och idiotisk. Bara för att vi (du?) har bestämt att den ska vara så... Jag känner bara att jag vill ge allting en chans, bevisa att det går, men tydligen finns det en bearbetningsprocess inom dig som bara jobbar emot allting. Jag vill bara lägga ner allting, men kan inte låta bli att undra varför du har yttrat dig så som du har gjort. Vi har tagit upp det tusen gånger och de egentliga svaren som finns är väl "jag vet inte" och "det var dumt", men ingenting av det gör att det gör mindre ont. God dammit.
Efter ett 3,5 timmar långt telefonsamtal med A igår, samtidigt som jag diskuterade ovanstående med berörd person och coacha C igenom hennes typiska "livskris", så känner jag... ööh... mindre splittrad kanske, men ändå liksom tom. Det är svårt att förklara... jag har väl stängt av nu senaste veckan bara för att det har blivit för mycket intryck och jag inte vet hur jag ska behandla det. Saker och ting visar sig inte vara som de alltid varit, och vissa upptäcker gör att man börjar forma och vrida sitt liv på ett annat sätt. Äsch jag vet inte... ett jävla kackel i den här bloggen är vad det är.
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar