Realisten

Igår kväll tvingade Rebecka på mig att göra nåt personlighetstest de hade gjort i kursen Ledarskap, och tro på fan att jag blev "Realisten" med allt vad det nu kan innebära. Ska nog skriva upp det här vad det stod... Stämde väl ganska så bra med den positiva, och den negativa var väl självklart lite tvivelaktig, för man tänker väl aldrig på sig som negativ.

I morse var det en liten 3-åring där hemma som inte var särskilt (och nu slår jag snart ihjäl den där jävla borrmannen på våningen ovanför för han tar död på mitt huvud...) resonlig, så det var bara för mig att slänga in hennes jävla barnstol i min bil och köra till dagis, för med mamman vägrade hon åka... Men det gick bra när vi väl kom till dagis. Konstigt nog så går alla vardagliga saker bättre att göra med mig, även fast hon har samma respekt relation till mig som till mamma o pappa nu när jag bott där ett tag. Kanske för att jag inte har samma krav på henne som de har...

Allting har blivit så sjukt skumt de här senaste dagarna. Allting har ändrats radikalt åt alla håll, på alla fronter. Särskilt känsloengagemanget. Så här trodde jag aldrig att det skulle bli... Men lika glad för det är jag, det ger mig så himla mycket ork, energi och glädje att det är dumt att försumma det.

Och glad är jag också, tokglad, för att i mars blir jag förhoppningsvis sambo! Med världens bästa människa! Håller tummarna för att allt ska bli som hon vill, det förtjänar hon, mitt hjärta. Förra gången bodde vi dock i en etta på 47 kvm... Nu har vi två rum o 54 kvm att röra oss på och det ska väl funka finfint... handlar ju bara om 12 veckor iofs. Happyhappy! Sisters in arms.