Igår kväll när jag skulle somna, låg jag och tänkte på minnesvärda ögonblick i livet. Många säger att studenten brukar vara den dag när livet börjar, när man gråter över att man inte kommer träffa sina underbara klasskamrater igen osv osv. Jag har inget sådant minne från min skoltid, i alla fall inte i studentsammanhang. Mitt starkaste gråta-över-skolan-minne finns från avslutningen 2a året på gymnasiet. Veckorna innan hade jag och en lärare, Therése, suttit och planerat in mina kurser och hon peppade mig verkligen till att jag och hon skulle göra det till det bästa. Jag skulle läsa medieproduktion, mediekommunikation, rörlig och fotografisk bild, och hon skulle finnas med i varje kurs på ett eller annat sätt. Den här läraren är den enda under hela min skoltid, från lekis till student, som har fått ta del av min egen berättelse om hur jag kände när pappa dog. Detta just för att hon var en sådan person jag gillade från första stund; alla andra i klassen tyckte att hon var sträng och världens tråkigaste lärare, medan jag kom rätt bra överrens med henne från första stund. I hemlighet såg jag henne som en systersgestalt.
Under avslutningsceremonin i Folkets hus efter andra året på gymnasiet, berättar rektorn att Therése ska sluta; hon kommer inte jobba kvar i skolan under mitt sista år. I samma veva berättar han att vi ska splittra klassen och delas upp i ett par nya klasser, i ett nytt hus inom skolområdet, med ny lärarkår. Tårarna kom på en gång, skulle inte MIN Therése vara kvar med mig sista året i skolan? Skulle jag få splittras från mina klasskamrater och alla andra underbara lärare som jag haft? När rektorn pratat klart och alla eleverna började gå ut, var jag och klasskompisen E de enda som gick för att säga hejdå till Therése. Jag försökte svälja tårarna så gott det gick, och bad om hennes mailadress, för jag ville verkligen inte förlora kontakten med henne. Under den dagen kände jag inget annat än att jag blivit sviken...
Några veckor senare, pratade vi lite smått på MSN och hon frågade om jag inte ville söka jobb som croupier för företaget där hon var distriktschef. Jo visst tänkte jag, det kan jag väl göra; och fick jobbet! Glädjen var total, inte bara för att jag fått jobbet utan för att jag också skulle få chansen att umgås med Therése igen. Samtidigt fick jag även lära känna andra härliga människor, bland annat Anders.
Jag gick sista året i gymnasiet och det gick väl inte så värst bra, men på själva studentdagen var jag trots allt mycket nöjd med min insats. Therése var med på våran champagnefrukost på morgonen och det betydde så oerhört mycket. Dagen efter när jag hade min studentfest med familjen hemma i dalarna, undrade jag länge vem det lilla paketet var ifrån, det som jag inte alls kunde identifiera. Jag öppnar paketet sist av alla, och där inuti ligger ett halsband prytt av ett stort silverhjärta och ett kort. Halsbandet var från Therése! Då kom tårarna igen... (det enda paketet jag grät över, hihi...)
Ett halvår senare får jag reda på att Therése ska gifta sig med sin Skövde-pojk (som vi croupierkollegor fått följa med nyfikenhet ända från start, typ..) Fredrik, och hon frågar mig om jag vill fotografera de! Vilken ära för mig, som varit Therése's foto-elev under gymnasietiden. Självklart tackar jag ja, och gör så gott jag kan under bröllopsdagen och får vara delaktig i den viktigaste dagen i deras liv. Ungefär ett år senare föds även deras lilla son, Titus, som nog är bland det härligaste världen skapat. Utan att överdriva för mycket, så fallar den ungen mig mer i smaken än vad mina egna brorsdöttrar gör :-)
Det är även Therése som jag ska tacka för att jag funnit mitt livs kärlek; Anders. Jag hade aldrig (troligtvis) träffat honom om jag inte fått jobbet som croupier.
Det är en lycklig Erika som skriver det här, en Erika som har fått äran att vara delaktig i en underbar människas liv, att lära känna hennes man, hennes son och få komma o hälsa på i deras underbara hus. För mig kommer hon alltid att vara som en syster <3
Under avslutningsceremonin i Folkets hus efter andra året på gymnasiet, berättar rektorn att Therése ska sluta; hon kommer inte jobba kvar i skolan under mitt sista år. I samma veva berättar han att vi ska splittra klassen och delas upp i ett par nya klasser, i ett nytt hus inom skolområdet, med ny lärarkår. Tårarna kom på en gång, skulle inte MIN Therése vara kvar med mig sista året i skolan? Skulle jag få splittras från mina klasskamrater och alla andra underbara lärare som jag haft? När rektorn pratat klart och alla eleverna började gå ut, var jag och klasskompisen E de enda som gick för att säga hejdå till Therése. Jag försökte svälja tårarna så gott det gick, och bad om hennes mailadress, för jag ville verkligen inte förlora kontakten med henne. Under den dagen kände jag inget annat än att jag blivit sviken...
Några veckor senare, pratade vi lite smått på MSN och hon frågade om jag inte ville söka jobb som croupier för företaget där hon var distriktschef. Jo visst tänkte jag, det kan jag väl göra; och fick jobbet! Glädjen var total, inte bara för att jag fått jobbet utan för att jag också skulle få chansen att umgås med Therése igen. Samtidigt fick jag även lära känna andra härliga människor, bland annat Anders.
Jag gick sista året i gymnasiet och det gick väl inte så värst bra, men på själva studentdagen var jag trots allt mycket nöjd med min insats. Therése var med på våran champagnefrukost på morgonen och det betydde så oerhört mycket. Dagen efter när jag hade min studentfest med familjen hemma i dalarna, undrade jag länge vem det lilla paketet var ifrån, det som jag inte alls kunde identifiera. Jag öppnar paketet sist av alla, och där inuti ligger ett halsband prytt av ett stort silverhjärta och ett kort. Halsbandet var från Therése! Då kom tårarna igen... (det enda paketet jag grät över, hihi...)
Ett halvår senare får jag reda på att Therése ska gifta sig med sin Skövde-pojk (som vi croupierkollegor fått följa med nyfikenhet ända från start, typ..) Fredrik, och hon frågar mig om jag vill fotografera de! Vilken ära för mig, som varit Therése's foto-elev under gymnasietiden. Självklart tackar jag ja, och gör så gott jag kan under bröllopsdagen och får vara delaktig i den viktigaste dagen i deras liv. Ungefär ett år senare föds även deras lilla son, Titus, som nog är bland det härligaste världen skapat. Utan att överdriva för mycket, så fallar den ungen mig mer i smaken än vad mina egna brorsdöttrar gör :-)
Det är även Therése som jag ska tacka för att jag funnit mitt livs kärlek; Anders. Jag hade aldrig (troligtvis) träffat honom om jag inte fått jobbet som croupier.
Det är en lycklig Erika som skriver det här, en Erika som har fått äran att vara delaktig i en underbar människas liv, att lära känna hennes man, hennes son och få komma o hälsa på i deras underbara hus. För mig kommer hon alltid att vara som en syster <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar