Jag reflekterar mer och mer över hur mitt liv kom att bli. Fram tills början på 2009 var jag en glad och framåt person, umgicks med många vänner, jag var kreativ med kameran, arbetade mycket med Photoshop och tyckte att jag var bra på det jag gjorde. I början på 2009 träffade jag en person, som jag sedan kom att leva tillsammans med i två år. Under de här två åren hände någonting, jag försvann. Jag började leva efter tankarna att jag inte dög, att jag kunde inte umgås med personer i min närhet, för jag var så extremt tråkig och hade ingenting att komma med. När jag tog upp kameran och försökte fotografera, fanns inte kreativiteten och viljan där. Mina vänner försvann, min personlighet och min karaktär försvann. Det är tragiskt att jag lät det gå så långt, att en person fick mig att gå ner mig så extremt mycket, och lyssna på allting han sa. Nu börjar det närma sig ett år sedan som jag "slets" ifrån den här personen på det mest dramatiska sätt, men även ett år sedan som jag äntligen började leva; jag upptäckte lycka och hur det känns att vara lycklig på riktigt, för första gången tror jag.

Den person jag är idag, har köpt en ny kamera, älskar att fotografera och göra kreativa saker. Jag känner att jag duger igen, att jag är en bra person. Jag har fantastiska vänner runtomkring mig, och sällan tid över på dagarna; knappt så jag har tid att sova. Allt är alltid fullbokat, och jag lever för fullt. Jag mår så förbannat bra, att jag knappt kan relatera till att jag har mått så dåligt som jag faktiskt har gjort. Spontaniteten och kärleken som finns i min vardag just nu, är det som får mig att växa som människa, och får mig att må helt underbart bra. Ingenting kan ta ner mig nu.