2 månader som förlovade och lite drygt 13 månader tillsammans. Jag känner verkligen oändligheten i våra känslor, det är så fint, sån trygghet jag aldrig känt tidigare.

Hur kan man tillåta sig själva att leva i ett förhållande där man inte får göra utlopp för sina känslor? Där man ser varje aktivitet man gör tillsammans som superunik, bara för att den endast inträffar några gånger per år? Vi gör allt tillsammans, men har även distans till varandra när vi utför våra egna hobbys och så. Vi gör nästan allt i vår vardag ihop med våra vänner, Rickard och Linn, och möjligheten att tillföra mer guld till vardagarna finns inte.

Vi är alltid så kära och kramiga, så ska det alltid vara. Åh, idag ska våran lilla bebis bli av med manligheten, gör ont i hela mig! Vill bara hem direkt efter kl 16 så jag får krama och gosa med honom... Lilla Segon :)