Vi kan pratas vid i telefonen hur länge som helst, men jag känner aldrig din närvaro. Ditt ointresse av det jag säger, och det faktum att du inte minns det vi tidigare pratat om, gör mig så ledsen dag efter dag. Din negativa inställning till din omgivning och även din negativa ton till många saker jag berättar för dig att jag gör. Du är helt oförstående till att jag inte alltid har hundra procent koll på vad Olle gör, eller varför vi inte är tillsammans jämt och ständigt, och får mig att känna mig dålig i samband med hur du uttrycker dig. Det finns ingen kärlek i det du gör, inte en sådan kärlek som jag uppskattar och har saknat hela min uppväxt i alla fall. Men vecka efter vecka så lyfter jag på telefonluren, jag ringer till dig och försöker att upprätthålla någon slags jämnlik kontakt med dig, men jag blir bara mer och mer ledsen för varje gång. Det finns detaljer i ditt beteende mot mig som du själv inte märker av, men du är bitter, bitsk och elak i det du säger, du får mig att känna mig så dålig i dina ögon och att ingenting av det jag gör är bra. Du säger hur du skryter om mig inför dina arbetskamrater, att jag är så "duktig", men du vet inte ens vad jag gör. Min vardag är som ett stort töcken för dig, även fast jag alltid ringer och berättar vad jag gör, för att du ska ha nån slags inblick.

För dig är "att ställa upp", något fysiskt man gör, som när du hjälpt mig att flytta. Jag har klarat mig utan att låna pengar av dig sedan jag var 15 år gammal. Du "kvittade" ett lån du gjorde av mig när jag var 14, med förklaringen "jag har ju betalat mat åt dig". Har jag någongång bett dig att betala någonting åt mig och sedan skicka, för låt säga ett par hundra, ringer du var och varannan dag och tjatar för att få tillbaka pengarna. Allting handlar om materiella saker, och vi har inte samma värderingar på långa vägar. Det gör ont i mig att inte känna av den här familjära tryggheten som man borde göra till sin mor.

Jag tänker inte be om förlåtelse för att jag känner så här, utan det är väl inte mer än förväntat efter all den psykiska misshandel som pågått sedan jag knappt kunde gå. Finns så mycket jag vill få ur mig, men det går inte. Det blir små detaljer som ingen annan kan förstå.

I learned to live, half alive.